Siffran ”90 % urbant boende” dyker ofta upp i samtal om naturbristsyndrom som en genväg till en större förändring: många människor tillbringar nu större delen av livet i byggda miljöer (hem, skolor, kontor, fordon) med färre vardagliga skäl att vara utomhus.
Det är värt att skilja mellan två saker:
- Själva statistiken (hur många människor som bor i urbana områden) behöver en primär demografisk källa för att kunna bekräftas.
- Det underliggande mönstret—mindre frekvent, mindre spontan kontakt med naturen—är den centrala oron i diskussioner om naturbrist, särskilt för barn.
Naturbristsyndrom är ingen formell medicinsk diagnos. Det är en term som Richard Louv populariserade för att beskriva möjliga kostnader (fysiska, psykologiska, beteendemässiga) av att fjärma sig från naturen, och den har diskuterats brett i media och i folkhälsonära texter.
Källor
- https://en.wikipedia.org/wiki/Nature_deficit_disorder
- https://richardlouv.com/blog/what-is-nature-deficit-disorder
- https://takecareoftexas.org/about-us/blog/what-nature-deficit-disorder-and-what-can-we-do-about-it
- https://www.nytimes.com/2020/06/23/parenting/nature-health-benefits-coronavirus-outdoors.html
- https://www.youtube.com/watch?v=UngTgxz-P8o
